En gammal debattartikel
SkolanPosted by Em 2007-07-20 08:55När jag gick på gymnasiet skrev jag, som sagt, en debattartikel om skolidrott. Artikeln publicerades i Lärarnas Tidning, men ligger tyvärr inte kvar på deras hemsida. Här kommer den i alla fall igen:
Idrott ger ångestDet är augusti. Klassrummen fylls åter av elever, och i en klass sitter jag. Vår klassföreståndare har just delat ut det nya schemat. Jag tittar snabbt igenom det och se fram emot de olika kurserna.
Men så kommer jag till fredag morgon. Där står det IDH, Idrott och Hälsa. I min fantasi dyker ett annat namn på ämnet upp, IDÅ, Idrott och Ångest, och tackar mig själv för att jag valde ett gymnasieprogram som bara läser A-kursen i gympa.
Men varför är det så? Under mina första år i skolan var idrott ett roligt ämne. Det var härligt att springa omkring i gymnastiksalen, balansera på linjerna på golvet, hålla kvar ärtpåsar på huvudet och klättra på redskap. Alla skrattade och uppmuntrade varandra. Ingen sörjde en tappad ärtpåse, och det som gjorde mest ont när man ramlade ner från bommen var det islagna knäet.
Jag minns inte riktigt när det ändrades, men någon gång i tredje eller fjärde klass blev idrottsundervisningen en tävling.
Nu handlade plötsligt gympalektionerna om att prestera, om att vara stark, snabb och ha bra bollsinne. Och på den vägen är det.
Men, invänder ni, alla ämnen handlar om att prestera. Ni har så rätt, men idrott är det enda ämnet där man har prov utan att först ha genomgångar och övning/träning.
Så till exempel springer vi, på den gymnasieskola där jag går, ett par gånger per termin, en halvmil runt en sjö. För att bli godkänd, måste man ta sig runt på 50 minuter, för högre betyg på kortare tid. Likaså går vi, två gånger per termin, till simhallen för att simma 800 meter, också på tid.
Men aldrig har någon av mina idrottslärare (jag är nu inne på min sjunde) berättat om hur man tränar upp sin kondition eller sin simteknik. Och sedan har vi alla bollsporter, racketsporter etcetera, där vi bara förväntas behärska teknik och regler.
Och varför heter ämnet Idrott och Hälsa? Högst ett par gånger under mina drygt tio år i skolan har vi pratat om kost i samband med idrottsundervisningen, och aldrig någonsin om något annat som får en att må bra. Och, som jag skriver i början, idrottslektionerna i sig har inte fått mig att må bra på länge.
Så, varför har man över huvud taget idrott i skolan? Det vanligaste argumentet är att barn och ungdomar behöver röra på sig, man måste röra på sig, för att klara av de teoretiska ämnena. Men varför förstår inte de vuxna att de som rör sig på idrottstimmarna i skolan är de som redan tränar flera gånger i veckan på sin fritid?
De som aldrig rör på sig utanför skolan kommer inte att göra det i skolan heller. Ingen är nämligen så mån om sitt betyg att man övervinner sin ångest och utsätter sig för någonting som känns förnedrande.
Vad ska man då göra åt problemet?
Börja med att ta bort betygen (borde egentligen göras i alla ämnen, särskilt i grundskolan, men vi kan ju börja med idrotten).
Gör idrotten i skolan mer lekfull och mindre prestigefull.
- Låt oss välja på vilket sätt vi vill röra oss. Varför träffar man bara på de klassiska sporterna i skolans idrottsundervisning? Det finns ju så många alternativa motionsformer.
Och om man nu prompt ska spela fotboll, basket, tennis, eller vad det nu kan vara, lär oss hur man gör! Gör idrott till ett ämne som, i likhet med de andra ämnena, handlar om att lära sig, inte om att visa vad man kan. Eller, som i många fall, vad man inte kan.
Lyft fram den andra delen av ämnet – hälsa. Lär ut mer om vad man bör göra för att må bra. Förutom att prata om kost kan man prova på taji, qigong, yoga, meditation… Om det finns ett närliggande gym kan man säkert komma överens om ett rimligt pris; vi är ju deras potentiella kunder.
Du som är idrottslärare, hur mår egentligen dina elever? Vad har du gjort för deras hälsa? Var inte rädd, lat (?) eller konservativ! Börja jobba för en reformation av ämnet idrott och hälsa.
