Ems blogg

Ems blogg

Löst tyckande väl underbyggt av fakta.

Someone must be interested in how I feel, just because I'm here, just because I'm real. (Ani Difranco)

Feministiskt besök i Växjö

Dans & scenkonstPosted by Em 2009-11-16 08:56

Lo Kauppi undercover
Växjö Teater

Det var en energiinjektion, det var det, men jag kan ändå inte tycka att det var värt de stående ovationerna. Lo Kauppi är visserligen rolig, modig och frispråkig, men när hon tappar bort texten förlorar man liksom upplevelsen av slagfärdig spontanitet, som är en ganska viktig ingrediens i stå-upp-komik. Hon rör sej jättebra på scen, både när hon krälar i sin spionroll, när hon smyger omkring i burka och när hon trippar in i stringbikini och högklackat. Hon presenterar ofattbara fakta (som att jordens kvinnor endast äger 1% av den samlade förmögenheten, men utför 60% av allt arbete) på ett lättfattligt och humoristiskt sätt och hon myntar träffsäkra begrepp som Self Walking Sexism (för hur vi förtrycker oss själva) och SSS (skuld skam svält, vilket är minst lika effektivt som burka). Men... det finns tyvärr några stora men. Hon tar alltför billiga poänger, när hon förklädd till hora möter torskar som Fogh Rasmusen, som vill ha trekant med Pia Kjaersgaard och när hon beskriver hur toppolitiker och andra ledare i samhället ligger med blöja och bajsar på sej, när de vilar ut efter sina hemska dåd. Det behövs liksom inte. Det de gör med oss och världen är tillräckligt illa ändå. Hon kritiserar religionen, vilket är fullt berättigat, och hon läser upp kvinnoförtryckande verser ur Bibeln och Koranen. Tyvärr är hon så illa påläst att hon, när hon ska försöka hitta nånting i skrifterna som säger motsatsen, måste skriva dit det själv. Och varför går hon så hårt åt de få kvinnor som är en del av Global Sexism Organisation? Hon hade minsann kunnat vara lite hårdare mot lite fler män, även om hon gör en väldigt träffsäker imitation av Maud Olofsson, som får svara på frågan om varför det finns så många horor: "För att det finns en efterfrågan. Det är många som vill köpa tjänsten."

Jag hade önskat mej lite mindre förlöjligande utan poäng och lite bättre vässning av manuset. Fast det största problemet är nog ändå att vi som sitter i publiken redan vet. Vi som har valt att betala för att gå och se den här föreställningen är redan övertygade. Jag hade på sätt och vis velat skänka bort min biljett till något gubbslem eller en ung manlig teknikstudent. Men det var en riktig energiinjektion, det var det.

Hårdare snabbare Anna Vnuk
Växjö Teater

Anna Vnuk är varken hårdare eller snabbare, utan snarare mesigare och trögare än någonsin. Om Lo Kauppis del av föreställningen var rolig och energigivande om än med vissa brister var Anna Vnuks del direkt dålig. Återigen har hon tagit avstamp i det hon själv nyligen upplevt, den här gången en förlossning. Hon inleder med att beskriva graviditet, förlossning och ett års återhämtning och nu, säger hon, "nu vill kroppen dansa". Men det märks inte. Kroppen verkar jättetrött - och de två andra dansarna, do:orna, verkar ännu tröttare. Varför är de förresten tre? Föreställningen är uppenbarligen ett solo, så varför dela på det? Kanske för att hon inte orkar?

Kvaliteten på alltihop är så uselt låg att jag hade blivit besviken till och med om det var mina elever som framförde det. Visserligen gillar jag det mesta av det som inte är "dans". Jag gillar hennes beskrivning av sitt första helaftonsverk, som hon skapade som 2-åring, men det hade funkat lika bra i radio. Jag gillar när en av de andra dansarna plötsligt avbryter sej och går och hämtar en nappflaska, testar värmen på vällingen och sträcker den till någon (antagligen sin bebis) utanför scen. Jag gillar illustrationen av det akuta kejsarsnittet, när en stor kniv à la riddarfilm hissas ner från taket och den ena doan höjer den som om hon skulle hugga den i hjärtat på Anna. Jag gillar också att hon efteråt sätter sin bebis på en piedestal, som är så hög att hon måste KLÄTTRA upp för att nå bebisen. Men allting däremellan är mest trams. Svag teknik, tunt innehåll, ointressant komposition. Föreställningen hade sannerligen behövt ett par varvs genomarbetning till. Frågan är om den hade tålt det. Hade man skalat bort allt det överflödiga hade den blivit ett solo på ungefär 5 minuter.

  • Comments(7)//emsblogg.qaw.se/#post547

Finkultur i Växjö

Dans & scenkonstPosted by Em 2009-09-30 10:02

Sen i måndags pågår festivalen ISCM World New Music Days i Växjö. Idag är sista dan och sen drar festivalen vidare till Göteborg. Jag är så himla förvånad och glad över att den hålls i Växjö av alla ställen!

I måndags var jag inte på nånting, eftersom jag kom hem från Dresden, men igår gick jag till biblioteket och kollade in en installation som var väldigt rolig. Den hette Searching a voice och bestod av tre filtskulpturer (jag har tyvärr inte lyckats hitta nån bild) med små lampor på. Skulpturerna hade nån slags uthängande (t)armar, som man kunde dra i och klämma på, så blinkade lamporna och ljud spelades. Om man var lite på hugget blev det musik! Jag stod där och dansade med skulpturerna så att jag väckte en bebis (och tillhörande mammas) intresse, så jag fick en liten danskompis. Det var kul!

På Västra Esplanaden mellan biblioteket och Konsthallen finns en annan installation, som består av högtalare i ett träd. Den är inte interaktiv, utan står bara och låter. Tanken är att ge träden en röst, för att de ska få uppmärksamhet som levande individer och inte bara ses som arkitektur. Bra idé, tycker jag, men ganska tråkig installation. Det hade varit roligare om träden hade sagt en massa smarta saker eller om de hade fått naturljud, som vind eller andra skogsljud som kontrast mot stan. Som det är nu har de ett typiskt elektroniskt klickande, som jag har hört i så många andra sammanhang och det motverkar faktiskt snarare sitt syfte. I mina öron gör det träden ännu mer objektifierade, kultiverade och tuktade.

Igår kväll tog jag med mej mina modernelever för att se Virpi Pahkinen på Palladium. Jag visste att det skulle vara flera akter, men jag trodde ändå att de hela skulle hålla på i ca 1 timme. Det började ju ändå kl 21 på en tisdag! Dessvärre visade det sej att det hela var ett 3-timmarsarrangemang och att Virpi var sist. Det gjorde att de flesta av mina elever (som är 15-18 år, bor på landet och går i skolan) gick i första pausen - utan att ha sett nån dans. Men de fick i alla fall uppleva lite musik och video som de aldrig hade kommit i kontakt med tidigare. Det var roligt och mycket nyttigt för mej att se/höra deras reaktioner. De var förskräckta, irriterade, uttråkade, hänförda. Jag är säker på att det kommer utveckla dem som människor och som dansare.

När Virpi väl kom på scen var hon lika magisk och fantastisk som alltid. Helt klart värt att vänta på! Det var hon och en slagverkssolist som också var grym. Allt var väl sammanvävt och blev till en helhet, ljus, musik, dans. Jag gillade särskilt en del där Virpi med ljuset bakifrån förvandlades till en slags märklig urtidsfågel som sakta landade på scenen. Hennes känsla för detaljer och hennes kontroll över varenda millimeter av sin kropp är inte bara imponerande, utan skapar fantastisk konst. Teknik är ibland en förutsättning för uttryck.

  • Comments(0)//emsblogg.qaw.se/#post529

Jag har sett Jesus!

Dans & scenkonstPosted by Em 2009-03-10 09:22

Jesus Christ Superstar
Malmö Opera

Äntligen en riktig musikal med riktiga musikalartister och riktigt musikalös! Visserligen är väl Ola Salo inte utbildad musikalartist, men han skötte sej väldigt väl i rollen som Jesus så det är förlåtet. I övrigt hade de allra flesta både solister och ensemble adekvat utbildning - och det märktes. Patrik Martinsson var helt fantastisk som Judas och Anna-Maria Hallgarn (som Maria Magdalena) sjöng underbart. Fred Johanson (som Pontius Pilatus) hade också en makalös röst.

Enligt Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, som har skrivit musikalen, är det ingen musikal utan en rockopera. Jag antar att definitionen kan vara att inget prat förekommer över huvud taget. Musik, sång och dans rakt igenom. Det är sånt jag gillar. I vissa musikaler blir de talade partierna så långa att man hinner glömma bort att det är en musikal man ser, men inte här som sagt. Och det allra bästa var förstås all dans! Dansen spände över många genrer från charleston till modern dans. Och mycket folk i dansscenerna.

Jag tycker också att det var en väldigt intressant skildring av Stilla veckan. De inblandade personerna framställdes inte riktigt som jag är van vid. Jesus verkade i det närmaste osympatisk, vilket naturligtvis kan tyckas lite problematiskt för en sån som jag. Av berättelsen förstod man att han hade börjat som väldigt schysst och filosofisk med ett budskap om Himmelriket inom oss, att hjälpa fattiga, osv, men att han mer och mer hade utvecklats till stjärna. Berömmelsen hade stigit honom åt huvudet och han började tala om sej själv som Guds son.

Det som jag gillade desto mer var gestaltningen av Judas. Även i Bibeltexterna får man ju en glimt av hans ånger och ångest, men här lyftes det fram mycket mer. Hur han märkte att allt höll på att gå över styr för Jesus och lärljungarna i och med berömmelsen och att han bara ville få ett stopp på det för allas bästa. Han ville inte alls skada Jesus - tvärtom. När han sedan såg hur Jesus fängslades och misshandlades gick han åter till översteprästerna och försökte få dem att släppa honom, men då var det för sent. Ett problem som jag har haft med Judas roll i dramat är att vissa (kanske bara i Jönnet, vad vet jag?) menar att han aldrig kunde få förlåtelse. Därför gladde det mej att han, i slutet av musikalen, kom ner från himlen klädd i vitt. Det kändes som en lättnad.

Förutom Judas var egentligen Maria Magdalena den enda av lärljungarna som hade en framträdande roll. I föreställningen kunde man ana ett litet svartsjukedrama mellan Maria och Judas, eftersom Jesus verkade ha någon form av kärleksrelation med dem båda. Johannes däremot, som i sitt eget evangelium konsekvents beskrivs som "den Jesus älskade", förstod man inte vem det var. Simon Petrus blev nämnd vid namn och hans förnekande av Jesus lyftes förstås fram, men att en av scenerna skildrade hur det beslutades att han skulle grunda kyrkan och föra rörelsen vidare fick jag läsa mej till i programmet. De övriga lärljungarna framstår mest som ett ganska anonymt kollektiv. Jag gillar dock att de såg ut som hippies och anarkister.

Mitt betyg: 5 kors (i kyrkan i Jönnet förekom vid några tillfällen en ganska hetsig diskussion om huruvida man fick gilla Jesus Christ Superstar eller inte med tanke på att den slutar med att han dör, men jag kan bara säga: Ja, det får man)

Bilder från nummer.se (ja, Jesus åkte kundvagn istället för åsna), manssonskultur.se, amelia.se, expressen.se

  • Comments(0)//emsblogg.qaw.se/#post479

Två helt olika stycken

Dans & scenkonstPosted by Em 2009-01-25 12:38

En svensk tiger & Kan du säga hejdå
Kulturhuset, Stockholm

Överrubriken på föreställningen var En helkväll med Jens Östberg men prepositionen borde kanske vara av istället. Östberg var inte med på scen och det var nästan otroligt att samma person faktiskt hade skapat båda styckena. Så totalt olika, trots att det dessutom var samma skådespelare/dansare och musiker som var med i båda.

En svensk tiger diskuterar Sveriges roll i andra världskriget. Stycket är baserat på text och budskapet är tydligt men ändå mångbottnat. Ludde Hagberg var fantastisk i sitt växlande mellan olika känslor, stämningar och statusnivåer. "Did you or did you not actively support German warfare?" Ja, gjorde jag det egentligen?

Kan du säga hejdå är helt annorlunda. Mycket mer konceptuellt och baserat på musik och rörelse/stillhet. Daniel Söderberg har fått av sej tigerkostymen, men är fortfarande väldigt introvert. Det är kanske det jag har att invända mot stycket, att Söderberg står med ryggen till och spelar i närmare en timme. Det hade varit givande att få se hans framsida och instrumenten nån gång emellanåt. Ludde Hagberg är inte lika vass dansare som skådespelare, men dansen funkar ändå. Stycket kändes skönt och meditativt och samtidigt en aning provocerande.

Som sammanfattning kan man säga att det här var precis vad jag kände för igår. "Did you or did you not create slogans like En svensk tiger, which means both A Swedish tiger and A Swede shuts up?"

------------
Bild från kb.se

  • Comments(0)//emsblogg.qaw.se/#post460

Dans i Sverige 2008

Dans & scenkonstPosted by Em 2009-01-06 09:22

Pappa skickade Svenska Dagbladets årskrönika om dans till mej.* Jag gillade den verkligen. Den både sammanfattade, recenserade och ifrågasatte danssverige.

Av de exempel som lyfts fram har jag sett tre. Eller två och en tredjedel egentligen. Det första var 3xBolero med Göteborgsoperans balett, där jag har sett ett av de tre styckena, när det visades på Parkteatern i somras. Jag tyckte det var helt underbart roligt och knäppt. En rad seriefigurer som på nåt sätt försökte hitta en inbördes ordning och sammanhang. Och sin egen identitet i massan. På samma gång tidstypiskt och annorlunda.

Det andra var Bodies in Urban Spaces av Willi Dorner. Toña drog med mej på den promenaden genom Stockholm och jag gillade det verkligen. Precis sånt som jag vill göra - fast utan arrangerade promenader till. Inklämda i mer eller mindre omöjliga positioner på mer eller mindre omöjliga ställen befann sej kroppar i färgglada träningsoveraller. Å, så mycket mer sånt det behövs i det offentliga rummet! Mycket inspirerande. Att det sen gick runt en stor hop människor ledda av Dansens Hus personal med stora svarta paraplyer (alla riktiga guider visar var de är genom att hålla upp ett paraply) förstörde liksom överraskningen lite. När man gör saker på allmän plats vill jag att det så att säga bara ska hända. Att det ska drabba dem som råkar vara där. Men i så fall hade jag, å andra sidan, missat hela den här grejen - och det hade varit synd.

Det tredje var Malin Hellqvist Selléns Rosa Löften. Har jag sagt att Hellqvist Sellén är min stora favorit? Jag skulle beskriva hennes stil som svulstig minimalism och det är precis så underbart som det låter. Jag vet ingen som kan göra så mycket, så provocerande, så mycket tårta i ansiktet, med så små medel. Materialet består egentligen av ganska få rörelser, men så mycket uttrycks ändå - och det blir aldrig tråkigt eller för långt. Det gäller alla föreställningar av Hellqvist Sellén, som jag har sett. Rosa Löften innehöll endast en dansare, men hon fyllde verkligen hela scenen. Var det en hon förresten? Det är en annan sak som ingen lyckas med så bra som Hellqvist Sellén - och förstås de som jobbar med henne, dansare, maskörer, etc - att skapa genusförvirring.

Av de föreställningar som jag har sett i år tycker jag verkligen att Anna Ångström, som har skrivit krönikan i SvD, har valt bra exempel. Just nu kan jag inte komma på någon föreställning som jag hellre hade velat ha med i en årskrönika. Det allra viktigaste som Ångström lyfter fram är dock, enligt mej, regionernas betydelse i Sveriges dansliv. I Stockholm är allt så fokuserat på Stockholm, men Ångström menar att småstadsregionerna håller på att komma ikapp. Hon lyfter fram Göteborg, Skåne och Umeå, men jag tycker inte det är tillräckligt. Jag tror inte den mest intressanta utvecklingen inom dans sker i de stora städerna längre. Enligt vad jag tror (och i vissa fall vet) ligger det spännande ny dans och gror i alla möjliga småstäder. Värmland och Norrbotten är till exempel län som Ångström helt har förbisett i sin krönika. Värmland har länge varit ett mycket bra danslän och har i år tagit ett steg till genom att Karlstad Universitet har beviljats en dansinriktning på sin lärarutbildning. Länet har också i övrigt en välutvecklad danspedagogisk och konstnärlig verksamhet. Likaså Norrbotten. Danslärarutbildningen där är ingen nyhet längre, men i år har bestämts att ett centrum för metodutveckling ska förläggas till Musikhögskolan i Piteå. Och resten av Sverige skulle jag vilja veta mer om. Jag tycker det är vore bra att trycka mer på vikten av att göra det möjligt att utöva professionell scenkonst även i småstäder.

------------
*Jag har tyvärr inte lyckats hitta den på internet.

  • Comments(2)//emsblogg.qaw.se/#post449
Next »