Ems blogg

Ems blogg

Löst tyckande väl underbyggt av fakta.

Someone must be interested in how I feel, just because I'm here, just because I'm real. (Ani Difranco)

The Twilight Saga

Visuell konst & filmPosted by Em 2010-03-27 08:55

Igår såg jag Twilight OCH New Moon. I goda vänners lag var de helt ok underhållning, men bitvis fick de mej att må riktigt illa. Jag förstår varför filmerna appellerar på ungdomar. Det mesta av det jag skrev om romantisk litteratur igår stämmer in på de här filmerna. Vampyrer, varulvar, tankeläsning, det sirliga och svulstiga språket, tron på den absoluta kärleken. Men budskapet... vad är egentligen budskapet? Det här är det jag lärde mej: Kvinnor är svaga och behöver skyddas. Det finns män - och det är naturligtvis de män som är attraktiva för kvinnor - som inte kan hantera sina lustar (de vill suga ut vårt blod) eller sin ilska (de kan när som helst förvandlas till en varg och slita oss i stycken). Eftersom dessa män är rädda för att vi ska locka fram alla deras obetvingliga drifter ("you saw what happened to Emily") kommer de manipulera oss, överge oss och säga elaka saker till oss. De kommer försöka hålla oss på avstånd, men de kommer misslyckas, eftersom de inte heller kan betvinga den allt överskuggande Kärleken. Och när de kommer tillbaka, sorgsna, ångerfulla, fortfarande fullständigt förvirrade till henne som har suttit vid fönstret och stirrat ut i tomma luften i flera månader, till henne som har förlorat alla sina vänner och inte har pratat eller ätit sen Han försvann, då förlåter vi dem naturligtvis. Lätt som en plätt, eftersom vi älskar. Vi säger inte: "Synd för dej, du missade mej. Du har tagit ifrån mej mitt liv och har ingenting här att göra." Nej, vi säger: "Jag kan inte leva utan dej. Omvandla mej, gör mej till någon du kan vara med för alltid. Jag vill inte bara vara med dej, jag vill vara som du." Och självklart - självklart - tar vi på oss ansvaret för att det ska gå bra: "Du kommer aldrig göra illa mej igen (jag vet att du hade lovat det innan förra gången, men skit samma), för jag kommer inte låta dej göra det." Och här hade man kunnat hoppas på nåt i stil med: "För gör du illa mej igen kommer jag tortera dej till döds." Men istället kommer det: "Jag kommer se till att du aldrig tappar kontrollen. Jag kommer se till att du aldrig blir arg på mej. Jag kommer alltid tala om för dej hur speciell du är, hur fantastisk du är, hur mycket jag älskar dej." (och då var Em verkligen nära att gå och kräkas)

Bild från mannythemovieguy.com

  • Comments(1)//emsblogg.qaw.se/#post609

Tjatigt, långdraget och sliskigt

Visuell konst & filmPosted by Em 2009-06-22 09:32

The Curious Case of Benjamin Button

Jag vet, vad man tycker om en sak beror väldigt ofta på vad man hade för förväntningar. Den här gången förväntade jag mej en lite udda film om normöverskridande kärlek. Det jag fick se var dock ännu en film om manliga drömmar och manliga erfarenheter. Visst, idéen om en person som föds med en 80-årings kropp och sedan föryngras för att så småningom dö som spädbarn är ganska rolig, men vad spelar det för roll när resten av filmen består av klyschor. Filmen fick en Oscar för bästa mask och det är den helt klart värd, men om man inte är superjätteintresserad av mask kanske det inte riktigt räcker för att göra filmen sevärd. Och har man sett Forrest Gump så har man (och vem har inte gjort det?) och det finns liksom inte riktigt plats för två Forrest Gumps i världen.

På dagen igår började jag lyssna på Tomas Ledins sommarprogram, men fick ett smärre utbrott och för husfridens skull stängde jag av. Jag blev så himla trött på att höra samma tjat om det fantastiska 1960-talet igen. Ja, jag vet att det var en omvälvande tid i världen, men varje tid är omvälvande på sitt sätt. Varför kan de 60-åriga farbröderna inte förstå att 60-talet var så fantastiskt för att de var unga då? Och för att de tror att deras erfarenheter är allas erfarenheter. Om jag fick göra ett sommarprogram skulle jag kunna sitta och säga: "Å, 2002... 2002! Det var då allting hände!" Bara för att jag var 19 år, tog studenten och flyttade utomlands.

Men i vilket fall som helst, filmen om Benjamin Button är uttryck för samma sak som ovan nämnda sommarprogram. Det är därför jag tar upp det. Hur många filmer har vi inte sett om hur en pojke växer upp under 1900-talet, har sin höjdpunkt strax efter mitten av århundradet (dvs. på 60-talet) och upptäcker världen med allt det som är viktigt - sex, sprit och manlig vänskap. Och av alla såna filmer är Benjamin Button allra mest lik Forrest Gump. Likheterna börjar redan i namnen, som är så där lite tokigt gulliga och intresseväckande. De fortsätter med en uppväxt med ett udda lyte med en stark och ensam modersgestalt. Sen rullar det bara på. Mötet med en överjordiskt vacker liten flicka som han älskar från första stund, men som är rastlös och måste iväg och göra sina misstag, medan han bara råkar trilla in i olika äventyr. Han går till sjöss, finner en förebild och underlig men stark vänskap i en galen sjökapten, hamnar i ett krig som han inte står ut med och kommer till sist hem till sin mamma. Och hela tiden skriver han brev till den där flickan.

Och den där naiviteten, som i Forrest Gump handlar om någon form av utvecklingsstörning och i Benjamin Button kommer sej av att kroppens ålder inte stämmer överens med hjärnans och erfarenheten. Och så de kvinnliga objekten. Modern, horan, madonnan - och så hans älskade som kommer tillbaka till honom (efter att deras vägar korsats flera gånger och orsakat mindre lyckade möten) när hon inte längre kan leva sitt liv. Benjamin Button sätter fingret på det efter att ha gjort sin första sexuella erfarenhet - på en bordell så klart: "That's when I understood the value of money, the things money can buy you."

Plus att hela filmen har ett skimmer av tantsnusk. Blä.

--------------
Bilderna kommer från popculturenerd.wordpress.com, rechargebiomedical.com, extremehalloween.blogspot.com och accesshollywood.com.

  • Comments(3)//emsblogg.qaw.se/#post510

Klassisk sagodramaturgi tillsammans med fantasifulla miljöer måste ju bli bra

Visuell konst & filmPosted by Em 2009-05-21 08:39

Coraline

Det korta utlåtandet är enkelt: Den var jättebra. Om jag ska gå in lite mer på detaljer skulle det först vara de otroligt fantasifulla miljöerna och de fina dockorna. De trollbinder mej och får mej att vilja gå in i filmen. Sen skulle det vara karaktärerna. De är både roliga, fula, charmiga och trovärdiga. Och huvudkaraktären, Coraline själv, är modig, listig och helt vanlig. Jag tror aldrig jag har sett en flicka gestaltas på ett så sympatiskt, trovärdigt och nedtonat sätt (jämställdhetskampen kanske har lett ett litet steg framåt trots allt). Till sist skulle det vara historien eller dramaturgin. Det är en saga med många av de obligatoriska ingredienserna. Den fattiga flickan (i det här fallet råder brist både på pengar och kärlek), den onda häxan som bara kan besegras genom list och mod, den kloka katten som man inte riktigt vet om man kan lita på men som visar sej vara till stor hjälp, den trofaste vännen, uppgiften/provet som måste lösas för att rädda de som tillfångatagits, tretalet (spökbarnen är tre liksom antalet grannhushåll och antalet levande hundar hos tanterna) - och så det lyckliga slutet.

Och allt detta i 3D. Där kan faktiskt min enda kritik komma in. De kunde ha använt sej mycket mer både av 3D-effekterna och av surroundljudet. Även om det är ett extra djup i bilderna är det få saker som kommer riktigt nära. När det väl händer vill man ha mer av det. Ljudet tänker man inte på att det är surround. Möjligheterna det ger att leka med effekter, ljud som flyttar sej, plötsliga ljud bakifrån, osv, har inte tagits till vara alls. Men ändå. Det gjorde inte filmen dålig. Hade de använt sig av effekterna mer hade det gjort en briljant film makalös.

  • Comments(0)//emsblogg.qaw.se/#post502

Konstens krav att vara avant-garde

Visuell konst & filmPosted by Em 2009-03-15 08:19

Som slutuppgift i kursen New Circus and Crossover skrev jag ett så kallat paper om användandet av dans i nycirkus. Jag utgick från Richard Shustermans teori om avsmalnandet av begreppet konst i modern tid. Shusterman menar att begreppet konst idag definieras av finkulturell konst som skriver konsthistoria. I princip måste varje konstverk vara epokgörande för att klassas som riktig konst. Det gör att konstnärer (oavsett konstart) måste bli mer och mer avant-garde och avskärma sej mer och mer från folks allmänna uppskattning. Konsten måste bli antipopulär.

Det är en väldigt intressant teori, tycker jag, eftersom jag också tycker mej se sådana tendenser. Det som är mest intressant är förstås frågan: Vad händer med konsten om den till slut blir helt otillgänglig för gemene man? Vad får det för konsekvenser - för konsten själv och för människorna?

Det kanske jag kommer fundera på den här söndagen.

  • Comments(2)//emsblogg.qaw.se/#post481

Solidaritet mellan tjejer

Visuell konst & filmPosted by Em 2009-03-01 08:47

Igår såg jag en helt underbar film, The Babes of St Trinian's. Den handlar om en engelsk flickinternatskola, där allt är kaos. I alla fall verkar det så till en början. Med tiden visar det sej dock att flickorna är mycket välorganiserade - och att de alla ställer upp på varandra. Det som var så underbart med filmen var att se att tjejer kan vara så olika. Även om de har överdrivits till stereotypa karaktärer, så finns både stereotypt kvinnliga figurer, som bimbos, och stereotypt manliga, som datanördar. Dessutom accepterar alla tjejerna varandra, trots alla olikheter - och alla blir viktiga i den stora kampen för att rädda skolan. Och det är det som är det allra bästa med filmen: att den visar så tydligt att vi bara kan lyckas om vi lägger undan alla onödiga konflikter och stöttar varandra, solidariserar oss, hjälps åt. När vissa av tjejerna dessutom börjar upptäcka nya sidor hos sej själva blir också karaktärerna lite rundare och huvudpersonen Annabelle utvecklas under filmen från en förtryckt mönsterelev och pappas flicka till en modig, vild och hämndtörstig människa. Allt detta PLUS att filmen är jätterolig. P, Cirla och jag fnissade och skrattade högt växelvis under hela filmen (kanhända var Kotten inte riktigt lika road).

Bild från s.bebo.com

  • Comments(0)//emsblogg.qaw.se/#post476
Next »